Problemet med stress är inte stressen i sig, utan hur du reagerar på den. Det sägs att riktigt vältränade människor till och med kan bli mer kreativa och triggade av stress. Det där är olika för alla förstås. När jag går över en viss stressnivå blir jag ingen trevlig människa att umgås med. Varken för mig själv eller andra.

När tempot var som värst, satt jag här hemma i köket och jobbade oavbrutet från tidig morgon till sen kväll. Upplevde en oerhörd prestationsångest – som att jag stod i skottlinjen för allas förväntningar.

Vältrade sig i sin egen misär

Hinkade kaffe. Missade måltider. Åt godis istället. Träningen uteblev. Drack vin för att varva ner. Sov dåligt. Såg mig knappt i spegeln. Tryckte bort mamma på displayen när hon ringde. Tänkte att jag ringer ”sen”. Kompisdejter sköts på till senare. Satt i nattlinnet fast klockan var tre på eftermiddagen. Vältrade mig i mitt egen misär. Gjorde alla hälsotabbar man kan göra – snacka om att kasta sten i glashus.

Vem kommer tacka mig i slutändan om jag blir sjuk?

Som tur var kom jag snabbt till vändpunkt där jag bestämde mig för att ända inställning. Ställde mig frågor som: ”För vems skull gör jag det här?” ”Vad är det värsta som kanhända om jag misslyckas? ” och viktigaste frågan av dem alla – ”är det värt det?” Vem kommer tacka mig i slutändan om jag blir sjuk?

Ett emotionellt ras

Intressant hur en hyfsat sund och stabil människa på kort tid kan förfalla till ett emotionellt ras om du inte tar hand om dig själv. Som egenföretagare är du din egen framgång och fall. Vi är så otroligt varumärkesfixerade inom högpresterande kretsar i Stockholm.

Många är väldigt på det klara med var gränserna går för deras professionella ramar. En sak har jag tagit med mig efter den här kaotiska kickstarten på året; i min ”varumärkesförteckning” ingår inte att dyka upp på möten hålögd och tom på energi som ett gammalt urladdat alkalibatteri. Se sjuk ut. Det är inte framgång för mig.

Var det där livet som blixtrade till medan jag var upptagen med annat?

Trots att vi vet att verkligheten kan kastas om från ena dagen till den andra… Är det precis som om vi måste gå in i vägen eller bli sjuka för att förstå livets skörhet? Jag vill inte se tillbaka på livet när jag är gammal och undra vad sjuttsingen det var som hände? Tänka, var det där livet som blixtrade till medan jag var upptagen med annat?

Ju äldre jag blir desto mer inser jag att det finns en anledning att de klyschiga gamla ordspråken existerar. Så med det sagt – ”glöm ej att leva min vän. Dagen som gick kommer aldrig igen. ”

Amen.